”Som barn bodde jag i södra delen av Chile där klimatet var ungefär som i Sverige men sedan….”
Ett par veckor före invigningen av en jubileumsutställning tar Ricardo emot för en intervju.
Som barn bodde jag i södra delen av Chile där klimatet var ungefär som i Sverige men sedan flyttade min familj tillbaka till Rancagua i centrala Chile, där det finns världens troligen största koppargruva. Det politiska klimatet bland gruvarbetarna var också hett. Där växte jag upp och inskolades i de vänsteråsikter som då fanns i så många sydamerikanskaländer i opposition mot USA.
När jag gått två år på konstskolan så gjorde Pinochet sin kupp och alla intellektuella blev misstänkta.
Så småningom lyckade jag fly med hjälp av bl.a. Amnesty och Röda korset. Först till Schweiz och så till Rumänien. Där upptäckte jag att det inte var någon större skillnad på det totalitära förtrycket.
Deporterad
Efter två år på konstskola där blev jag deporterad eftersom jag anslutit mig till dissidenterna. Än en gång fick jag hjälp av Amnesty och Röda korset och hamnade av en slump, en lycklig slump i Upplands Väsby.
Man tog vara på mina bildkunskaper genom att placera mig på en psykiatrisk mottagning på Löwenströmska lasarettet där jag sysslade med bildterapi. Då behövde jag inte så mycket kunskaper i språket.
Med bilder kan man kommunicera lättare med varandra.
Någon på jobbet berättade om mig för ABF i Väsby och jag började med kurser för dem. Verksamheten växte och vi fann att kurser gav för grunda kunskaper varför jag så småningom fick med dem på att starta en konstskola i några källarlokaler.
Där växte vi ur lokalerna och jag fick nys om de tomma Optimus husen vid järnvägen. Av hyrvärden fick jag anstånd med hyran och kunde för egen hand bygga om dem.
Hemlandet åter demokrati
Sedan var det inte långt till att starta en konsthall 1995, även om det tog sin tid med de tveksamma och förbluffade kommunalpolitikerna. Men de ställde så småningom upp. Chile hade just återgått till demokrati och den utställning de hade gående i Europa kom genom förmedling från chilenare i kommunen att förmå ambassaden i Stockholm att be mig ordna plats för den. Det var med stor glädje jag gjorde det som första utställning.
Vårsalongen 1998
Att jag 1998, kulturhuvudstadsåret, fick ordna den nationella Vårsalongen berodde på en lycklig omständighet. En av medarbetarna på Liljevalchs som bodde i kommunen tipsade mig att de inte kunde ha den på grund av ombyggnader. Det blev en stor succé, 8000 besökare. Enda felet var att vi hade anslagit för kort tid för den. Länge efter den slutat kom folk och frågade efter den. Sedan fortsatte det. Den stora utmaningen var Biennalerna 2001 och 2003. I den första deltog förutom norrmän och danskar även konstnärer från de baltiska staterna. Den andra biennalen fick deltagande från 33 länder!
I samband med Yoko Onos utställning av John Lennons teckningar, som blev välbesökt och uppmärksammad, fick jag erbjudande om en 1000 kvm stor lokal i Infra City. Det visade sig vara bra för både dem och för mig; dragplåster!
Edsviken
Jag blev omedelbart intagen av platsen den kanske vackraste i hela Stor-Stockholmsområdet! Den pedagogiska verksamheten har ständigt gått samman med mina kontakter med skolorna. Kontakter med eleverna en vecka om året har lett till att föräldrarna blev intresserade av konst. Det fick jag tillfälle att utveckla här i Sollentuna. Och när kommunen ställde upp med om och nybyggnader för Edsviks konstskola i gamla ladugården, var det fantastiskt! The Terracotta Woman utställningen med Marianne Heyerdahls kvinnliga varianter av den kinessiska terrakottaarmén är kanske den som ligger mitt hjärta närmast. Och den mest besökta. Själv är jag mest oljemålare. Men akvarellmåleriet har jag stött länge och i sommar skall vi åter ha en stor akvarellutställning i båda salarna. Ja, akvarellmålning har ju nyligen blivit den största fritidssysselsättningen efter körsång i Sverige! Men det är samtidigt en svår konstart.
800 utställningar under 15 år
Hur många utställningar jag gjort under årens lopp? Ja, det är ju inte bara i Väsby och Sollentuna. Runt om i Sverige, ja, också utomlands, har man bett mig att komma och hjälpa till. Förutom att jag ibland haft ytterligare lokaler. Jag tror att jag faktiskt kan påstå att jag under dessa femton år som konsthallschef och curator har anordnat 800 utställningar!
– Herman Gyllenhaal, 17 april 2010.
”Denna brinnande själ i lagomlandet Sverige”
Fil.dr. Ulf Abel, f.d. 1:e intendent på Nationalmuseum, sammanfattar Ricardo Donosos verksamhet i Upplands Väsby och Sollentuna. 2010.
I början av 90-talet berättade Joachim, min gamle skolkamrat och senare granne i Runby, entusiastiskt att vi skulle få en konsthall i Upplands Väsby, initierad av hans lärare på Konstskolan, Ricardo Donoso. I och för sig en fantastisk idé, blev mitt svar, men totalt omöjlig i ”Lapplands Väsby”! Jag hade vid det laget naturligtvis ännu inte lärt känna Ricardo, denna ”brinnande själ i lagomlandet Sverige”, som Åsa Wall kallade honom i Svenska Dagbladet 2001 (17/3).
Visionär
Ricardo har en absolut unik förmåga att hitta möjligheter, att bygga, bygga om och utveckla. Ta bara detta att han skapat fyra utställningshallar, två i Upplands Väsby och två i Edsvik, som alla hör till regionens allra vackraste och mest funktionella. En rymd och ett ljus som det i Edsvik Väst får man fara långt för att hitta en like till. Och han har dessutom exakt samma visionära blick när det gäller idébyggen.
Dynamo
Ricardo har genom åren mottagit en rad betydelsefulla utmärkelser. 1999 var han den förste att ta emot Broderskapsförbundets kulturstipendium, för att ta ett enda exempel. Det allra förnämsta bör dock, av skilda skäl, vara Sveriges Bildkonstnärsfonds Dynamostipendium på 100.000:-, som han erhöll 2001.Det ges enligt stadgarna till en person ”som på eget initiativ driver en verksamhet som kommer form och bildkonstnärerna till godo, skapar arbets och visningsmöjligheter utanför de etablerade institutionerna och som har ambitionen att stödja även de unga konstnärskapen”. Detta är Ricardo i ett nötskal och han var den andramottagaren av detta i historien, efter dess instiftande år 2000 (vilket också säger en del!). Kurator. Hur många hundra utställningar har Ricardo egentligen arrangerat genom de många åren, i olika konsthallar? Baserade på tema, på teknik (som de mycket uppmärksammade Akvarellsalongerna), på konst från skilda länder, t.ex. Baltikum, Chile, Tyskland, eller Norge, som sommarens livligt diskuterade utställning ”Figurationer”, med Odd Nerdrum i centrum, eller på spännande unga konstnärskap. Många minns Edsviks breda presentation av Lars Lerin eller Väsby konsthalls utställning av författarinnan Cora Sandels måleri, båda med höga besökssiffror.
Ricardos två internationella måleribiennaler i Väsby konsthall 2001 och 2003 bröt ny mark. 2007 inbjöds han, tillsammans med Maria Lind, att vara kurator för detta års Vårsalong på Liljevalchs. Listan över minnesvärda utställningar kan göras lång.
Lärare
Parallellt med kuratorsverksamheten har Ricardo hela tiden varit aktiv med undervisning, alltifrån konstskolan Optimål till de tidvis fleråriga kurserna först i Väsby och sedan i Edsvik. Flera elever genom åren har sedan gått vidare till Konsthögskolan, Konstfack eller andra högre skolor. Edsviks Konstskola, som samverkar med Långholmens folkhögskola, har ett rikt utbud av praktiska och teoretiska kurser, samtidigt som man erbjuder kurser också för amatörer, anordnar öppna seminarier etc.. Och för allt detta är Ricardo den ytterst ansvarige. Han har också genom åren verkat som en mycket uppskattad mentor och diskussionspartner för många av sina tidigare elever.
Konstnär
Som bas för all verksamhet ligger Ricardos eget konstnärliga skapande, som främst omfattar ett föreställandemåleri, ofta landskap, som pendlar mellan en mättad kolorit med rötter i Chile och ett mer brutet, nordiskt ljus. Här finns också målningar med mer konceptuella inslag. Men han har också vid ett par tillfällen visat installationer, gripande och slagkraftiga som stannat på näthinnan. Tyvärr har hans egen konst tidvis fått stå tillbaka, av naturliga skäl.
Samtalspartner
Om man någon gång lyckas hejda Ricardo i arbetsflödet, åtminstone för en stund befriad från sammanträden, utställningsbyggande eller telefonsamtal (från överallt i världen, Trosa, Peking, Guadalajara …) finner man ännu en av hans stora kvaliteter, som samtalspartner. För egen del har jag haft förmånen att uppleva detta särskilt i två sammanhang, vid jurygenomgångar och vid sena kvällar vid Ricardos generösa köksbord (han är till allt annat en ypperlig kock!). Vid dessa tillfällen har det varit en glädje att utbyta tankar, inte minst om konst, naturligtvis. Att det sedan visat sig att vi ofta har samma uppfattning minskar inte glädjen!
– ULF ABEL
”Ricardo Donoso är en sann konstnär”
Det är rätt många år sen nu, som jag träffade Ricardo Donoso första gången. Jag möttes av en vänlig, lågmäld och rätt fåordig person. Men ganska snart kom jag underfund med att bakom den beskedliga yttre fasaden, dolde sig en vilja av järn. Ricardo får helt enkelt saker och ting att hända. Och detta i en värld så komplicerad som konstvärlden, där så många vill vara med och tycka. Här har Ricardo uträttat stora ting och satt både Väsby och Edsviks konsthallar på kartan med storartade utställningar av hög nationell klass.Och detta har han lyckats göra i kombination med att verka som kulturspridare till en bred grupp av människor. Många inte alls så vana att betrakta konst. En i sanning märkvärdig prestation. Själv har han sagt att hans roll är att jobba med folkbildning. Och att konst kan bli en bro för kommunikation mellan människor. Kanske är förklaringen till hans framgångar att Ricardo själv är konstnär och målare, och därför inte bara en vanlig byråkratisk organisatör. Han vågar ta okonventionella grepp .Jag minns också en utställning med färgstarka landskap, målningar, som var resultatet av långa vandringar han gjort i Norrland. Där framstod Ricardo som en äkta kolorist i Helmer Osslunds anda. Ricardo, när du får tid över från alla dina utställningsprojekt, skulle jag gärna även se mer av ditt eget måleri.
– Yrjö Edelmann Konstnär, Kungsängen April 2010